Väck empatin genom skönlitteraturen

Väck empatin genom skönlitteraturen

Tolkningsföreträde, kulturell appropriering och mångkulturalism är termer som kommit in med ett mer mångfacetterat kulturfält och –liv. Det är termer som alla är relativt nya och används för att belysa frågor som vi kanske varken hade stött på innan eller ens lagt märke till att behövdes. Bland annat kring de här termerna spanns diskussionen när jag den 18 april hade förmånen och glädjen att för skolungdomar samtala med Sara Razai och Milena Parland.

Efter att Saras bok ”Djävulen är en lögnare” (2016) givits ut, fick hon frågan om huruvida hon som vit författare har rätt att ha svarta kvinnor som protagonister i sin roman. Är inte det en form av maktmissbruk? I förlängningen kan man fråga sig om det är rätt för en man att skriva om kvinnliga protagonister och vice versa. Speciellt problematiskt blir det när författaren är mer privilegierad och sitter på mer makt än karaktären hen skriver om. Milena i sin tur har samlat ihop ”sagor berättade i vårt land” i sin bok ”När månen skrattade” (2015) som inte enbart innehåller sagor hämtade ur den traditionella finska sagotraditionen utan även samlar sagor från världens olika hörn. Hur okej är det att en person i Finland skriver ner sagor från andra kulturer, speciellt i och med att många av sagorna baserar sig på muntlig tradition och kan variera stort i hur de berättas.

Politisk korrekthet har blivit en faktor som alltid finns med i samtal om kultur, identitet och yttrandefrihet. Det känns ibland svårt att överhuvudtaget säga eller skriva något offentligt utan att vara rädd för att trampa någon på tårna eller kränka någon. Men under samtalet insåg jag att det inte bara handlar om att författare inte skulle få skriva om vad som helst – utan också om att våga ta diskussionen efteråt. Det säger sig självt att ett gediget arbete och research ska göras när boken skrivs, men det är viktigt att våga och vilja lyssna när boken väl är ute. Hur reagerar en på att en svart kvinna i Finland inte alls tycker att vardagen ser ut som den gör i Saras bok, eller hur bemöter en det faktum att någon reagerar på att sagan ju saknar en väsentlig del såsom hen har hört den hemma i Israel. Författaren måste våga diskutera vidare, våga backa när hen inser att tolkningsföreträdet inte längre än hens att förvalta och lyssna till de berättelser som finns.

Varje författare har rätt att berätta sin berättelse, men respekten för andra kulturer, andra människor, måste ändå finnas där. Om vita kvinnor i Finland endast skulle skriva och läsa texter om och av vita kvinnor i Finland skulle vi snarare skriva och läsa in oss i ett hörn där vi inte lär oss och känner annat än det som redan händer i vår egen privata sfär.

Ett annat ämne som kom upp under samtalet var att litteraturen inte enbart ökar vår kunskap utan även vår empatiförmåga. I en artikel i Språktidningen 2013 presenterades en studie (ursprungligen publicerad i Science) där resultatet var att ”den som läser skönlitteratur utvecklar sin förmåga till empati och förståelse för andra människor”. Forskarna poängterade ändå att det inte är frågan om kioskvältare utan om högklassig skönlitteratur, som enligt dem kännetecknas ”av att den utmanar läsaren”.

Vi behöver alltså läsa skönlitteratur för att utveckla vår empatiförmåga och vår förståelse för vår omvärld, men vi behöver också författare som skriver om karaktärer och ämnen som ger oss möjligheten att utveckla empatiförmågan och se bortom vår egen trygghetsbubbla. Sara och Milena var överens om att det att de skriver om annat än vita kvinnors erfarenheter i Finland också öppnar dörrar för dem som har erfarenheter av att vara icke-vit och kanske invandrare, flykting eller bara av en annan kulturell bakgrund att våga och vilja berätta sin berättelse och känna att det är okej att en sådan berättelse överhuvudtaget berättas och läses i Finland.

Madeleine Forsén

 

På bilden Sara Razai, Foto: Niklas Sandström/ Förlaget

Science-studien 

Språktidning

På den övre bilden Milena Parland med illustratören Alexander Reichstein.

(foto: Andrej Scherbakov-Parland)

Se även